Den 7 augusti publicerades en debattartikel i DN av SLU-forskare Torbjörn Fagerström och Jens Sundström. De menar att gensaxen Crispr/Cas9 är nyckeln till mer motståndskraftiga och miljövänliga grödor, samt att vi som är ekologiska bönder inte förstår vårt eget bästa när vi vill se att den nya tekniken omfattas av reglering. Och därmed flyttar de fokus från kärnfrågan, för att i stället göra analysen att problemet är dumma bönder och konsumenter som på pin kiv sätter käppar i hjulet för vetenskapen.

Rätt använd kan gensaxen, som Sundström och Fagerström så riktigt påpekar, bidra till torktåliga grödor eller sjukdomsresistenta organismer. Fel hanterad kan tekniken orsaka irreversibla skador på lokala ekosystem och bidra till mer kemikalier och mer konstgödsel. Risken är också att tekniken främst kommer att användas till att ta fram kommersiellt gångbara produkter som innebär en lönsam affär för de företag som står bakom. Redan idag finns till exempel forskningsprojekt där gensaxen används för att ta fram potatis lämplig för chipstillverkning eller avokado som inte får bruna fläckar, för här finns det pengar att tjäna. Den används inte till att utveckla robusta, näringsrika grödor som kan odlas i de länder i världen som drabbats hårdast av klimatförändringarna. För just det - här finns inga kvartalsresultat att hämta för bioteknikföretagen.

Jag är inte teknikfientlig, jag tror inte att gensaxen i sig är “ond” eller “farlig”. Ekobönder är generellt ett nyfiket släkte som gärna omfamnar innovationer - när vi ser att de går i linje med de grundläggande ekologiska principerna. Därför tycker jag att det finns flera viktiga aspekter på kommissionens lagförslag och utmaningar i det globala livsmedelssystemet som Sundström och Fagerström helt missar:

1. Vilken mat vill vi äta i framtiden? Idag går trenden mot ett fåtal grödor som odlas i monokulturer, en produktion som ger negativa effekter på klimat och biologisk mångfald och vid konsumtion skapar problem med näringsbrist, övervikt och andra folksjukdomar. En oreglerad marknad för gensaxen riskerar att elda på denna utveckling ytterligare.

2. Vem tar kostnaden när något går fel? När nya grödor förädlas fram ägs de av den som bekostat utvecklingen. Det måste tydligt regleras att det är den som gör vinst på försäljningen som ska stå för särhållningskostnader. Gensaxmodiferade organismer kommer att göra sitt intåg i naturen och påverka lokala ekosystem och då måste Polluter Pays Principle gälla, det vill säga: Den som skitar ner måste städa upp.

3. Hur ska matproduktionen ägas och förvaltas? I dag styrs utveckling och försäljning av jordbrukets insatsmedel till stor del av ett fåtal globala bolag. Inte minst ur ett beredskapsperspektiv är frågan om vem som äger utsäde, bekämpningsmedel och växtförädling ytterst relevant.

Ekobönder vill fortsätta producera näringsrik och hälsosam mat i friska ekosystem och vi vill se mer forskning kring jordhälsa, biologisk mångfald under och ovan jord, sätt att avleda eller behålla vatten i marken. Låt oss adressera grundorsaken till klimatförändringarna i stället för att fortsätta på inslagen återvändsgränd och sätta hela vår tro till att en oreglerad marknad för den nya gmo-tekniken och hoppas att det ska rädda kommande generationers livsmedelsförsörjning.

Jag slipper gärna nedlåtande råd från SLU-forskare om vad vi ekobönder borde tycka och tänka. Vi befinner oss i ett läge där vi inte har tid med fördummande debattinlägg som bara syftar till att ställa bönder i olika produktionsinriktningar mot varandra. Vi som dagligen jobbar på fälten har länge vetat att klimatförändringarna skakar möjligheterna till matproduktion i grunden och att forskare och bönder måste jobba samman på ett respektfullt sätt om vi ska ha skuggan av en chans att klara utmaningarna.

Erika Olsson
Ordförande Ekologiska Lantbrukarna